Den hårda veckan

Nån gång ska det börja. Helvetet alltså. För den här veckan kommer bli en hård vecka. Stressig som satan och kommer bli ett jävla hopp mellan att vara en känslomässig iglo till att spruda och sprattla i idéer.

Först och främst ska jag börja jobba på Aditro. Ska på kurs imorn och alla eftermiddagar/kvällar resten av veckan och kanske nästa vecka kommer spenderas där. Jag kräks redan. Sedan har jag tagit det överdrivet lugnt med min planering gällandes ... Hade planerat att ha haft klart den sista versionen av manuset för ett flertal dagar sedan, så måste i princip skriva klart andra versionen nu i veckan.

Och där vill jag lägga mig ner på marken och spy geléklumpar i regnbågsfärger. Men det slutar inte där.

Jag ska hjälpa Micke, Mikael Junehag, med hans musikvideo. Inspelningarna kommer vara från cirka 09.00 till 17.00 varje dag. Så lär nog inte bli mycket skola för mig. Måste dock till skolan på torsdag då jag har skolfoto efter lunch. Och eftersom inspelningen är på Bageriet måste jag åka buss fram och tillbaka hela tiden. Vet inte vilken tid jag börjar jobbet men lär nog bli jävligt precis, typ hela tiden. På bilden ska vi också ha klart självporträttet vi ska måla typ nästa lektion, så borde egentligen göra det den här veckan då vi har lov nästa. Men kommer inte ens ha tid att gå på lektionen. Fan.

Nån gång ska det ju börja, som sagt.

Bilden ovan är ifrån Teodors fest/maskerad i lördags. Jag var väl en... hmm... casual scottish dude, eller nåt. Var kul att klä ut sig, men festen var ingen jättehöjdare.

...

Första versionen av manuset är klart och det lär nog inte ha undangått någon. Säger gärna det både en och två gånger. Tycker helt ärligt att det helhetsmässigt blev riktigt bra. Vissa delar behövs slipas, andra inte.
Har börjat skriva på andra versionen och har lagt till mängder med saker som får Sorifes jakt på Emelie att kännas djupare och det abrupta slutet att bli sorligare. Och sjukare. ... är ingen glad berättelse. Det är en historia om smärta, smärta och smärta. Plus lite mer smärta.
Det ska göra ont att se den. Man ska när eftertexterna rullar känna sig tom, ensam och frukta det sköra i livet. Gärna ha massor av frågetecken rullandes runt i kroppen.
Förhoppningsvis, ifall det går som jag hoppas börjar filmningen i mitten eller slutet av november. Har dock skrivit in mig lite i ett hörn då det behövs många duktiga skådespelare och Östersund är en liten stad.
Ifall någon är intresserad, hör gärna av er.

LEONARD
Jag vill hitta honom. Jag vill vara nära… honom.

SORIFES
Är du inte det?

LEONARD
Närmare. Jag vill vara en del av honom. Jag vill… vara honom.

SORIFES

Vill du vara Gud?

LEONARD
Jag har aldrig lyckats kontrollera något. Alla jag någonsin känt, någonsin träffat har alltid utnyttjat mig, allt jag står för har aldrig varit nog. Ingen hjälper någonsin mig.
Jag har alltid varit slaven. Jag… jag vill inte vara Guds slav längre.

SORIFES
Bra.