Så drar det ihop sig.
Börjar bli bråttom nu.
Fan. Jag orkar inte mer.
Så känns det. Om och om igen. Dagar ut, dagar in.
Har chans från nästa vecka och ett tag framöver. Hoppas det löser sig med resten.
Håller på att skriva en kortare variant. Som jag, vi, kan göra på lovet.
Då finns det tid.
Den kommer vara fett ångest.
Mer ångest än tidigare.
Men kortare.
Konstigare.
Vackrare.
Konst.
Det är vad den kommer vara.
En förhistoria.
Jag ska kalla den…
...0.5.

Tveksam frånvaro

Jag är ett skitigt mönster, ett oönskat nedfall.
Jag är den bortlovade sonens gestaltning, en överfylld bok.
Jag är borta men här.
Jag är det plaskade vattnet i en förstörd stad.
Jag sträcker, försöker, skriker, skvalpar, ropar, plaskar, men kommer inte fram.
Jag är ler.
Jag leker med tanken: en oändlig cirkel på väg varken uppåt eller nedåt.
Jag är fast.
Jag saknar attityd, fokus och distans.
Jag existerar inte.
Jag låter bokstäverna föra min han. Låter inte världen falla i brand.
Den ena blir den andra, den andra stannar kvar och hindrar cirkeln från att fullända sitt kretslopp.
Ta vara på sin kropp.
STOPP.

Jag är ett oskrivet blad. Inte längre.
Jag är borta. Jag är inte här.