Fan vad du tjatar Carolina. Men men, sure, visst, här har du ett utdrag. Ni andra, piss off.

Kliver upp, stirrar på en ensam säng, glömmer bort frukosten och jobbar smärtsamt på. Röker fyra cigg på rad, inget gör honom glad. Startar gräsklipparen, tar paus, fikar, spottar på tidsvisaren så att den ska gå fortare. Den springer. Men inte på långa vägar fort nog.
Han kände att två veckor är längre tid än vad som egentligen skulle kunna förväntas av en normal människa. Vart går folks smärtgräns egentligen? Han ställde sig upp och tände ännu en cigarett. Klockan var knappt tio och halva gräsmattan var kvar. Varje dag fram till dess, samma sak, samma ensamhet och på gränsen till tårar. Kunde man sakna så här mycket? Han hade aldrig gjort det.