Även Gud blöder Rött/Blöder inte Sött

På gränsen står man när ögonblicken blivit evigheter, och just därför är den så vacker. Tar andan ur lungorna, strimlar förnimmelserna så hårt att inte ens mikroskop kan se dem. Många påstår att det är just vad kärlek är. Det är inte vad jag påstår.
Bortom tiden står han
den evige, den som leker med tankar,
den som öppnar upp sin famn.
Den som står stilla.
Kärleksfull.
Men ändå inte.
Gudomlig, men ändå inte.
Stanna mig, när jag på gränsen står
ta mina tankar för vad de är, inte för vad jag sår
snälla, låt mig rädda dig, läka dina sår.
För då, där är stunden, som du kanske förstår
mina tankar stora som små.
Det kan jag knappast påstå, men hoppas ändå.
Men han låter mig knappast, sliter bort mig från oss två,
hävdar att vi alla har en lång väg att gå.
Snälla, bara vi två.
Låt oss stå.
Men detta är han.
Kärleksfull.
Men ändå inte.
Så han låter oss inte.
Gud ignorerar oss, dricker på sitt mint-te.
Känner inte som vi, tappar aldrig kärlek, har aldrig blött.
För Gud blöder inte rött.