Julen är slut och nyår närmar sig. Och då ska det supas bort all den tomhet julafton alltid lämnar efter sig. 3 liter vin och x antal öl så är det klart. Hejhå, här ska det supas på.
Julafton och dagarna innan och efter lämnade kvar några mer eller mindra permanenta fördelar som jag tänkte rabbla upp här.

Har köpt dessa filmer:
American Psycho
The Machinist
Cubic
Natural Born Killers
The Prestige
The Ninth Gate
Good Will Hunting
The Departed
Stranger than Fiction.

Sen fick jag, i julklapp:
Twin Peaks, säsong 1
2700kr (CASH!)
Urschnygga serietidningkalsonger
Bränningskivor
Tshirtar
Elliott Smith - From a Basement on The Hill
200kr på HM
Guiness Rekordbok 2008
Parfym

Och idag köpte jag:
Elliott Smith - New Moon
De Våras för Rymden.

Ja, jag dämpar min depression med saker. Materiell lycka är äkta lycka

En vecka kvar till löning, knappt.
Ska bli härligt. Jag ska köpa mig en whiskeyflaska och supa bort vinterkylan. Köpa mig fem hundra cigarettpaket så jag aldrig behöver oroa mig över att skiten tar slut när pengarna är likaså. Köpa Carolina en grym julklapp. Köpa Noah en gitarr i julklapp. Köpa... Jag ska köpa...
Åt helvete med dem som säger att pengar aldrig löser något.
Det löser sjukt mycket. Jag blir glad av pengar, jag blir glad att använda dem. Och jag skäms inte för det.
Pengar is teh shit.

Julkänsla

Jag är slö. Det är ingen snack om saken. Har inte orkat skriva här på några veckor, och då jag antar att läsarantalet på denna blogg går att räkna på ena handen (typ) spelar det väl ingen större roll. Men tänkte i alla fall sammanfatta veckorna:

1. Har fixat så att man inte behöver vara medlem för att kommentera mina inlägg!
2. Har glömt att vattna mina blommor.
3. Har tittat igenom de två första säsongerna av Prison Break. Rätt shysst serie. Inget mästerverk men har helt klart sina toppar. Nu återstår det att se ifall tredje säsongen är lika lam som alla säger. Alexander Mahone är ju med i den så jag kommer nog digga det. Är less på Lincoln och Michael sedan långt tillbaka.
4. Blivit alltmer cynisk pågrund av mitt ruttna jobb som telefonförsäljare. Är sista veckan nu, tjoho!
5. Möblerat om min lägenhet. Köpt ett barbord, ny hylla, ny tvbänk och äntligen satt upp mina jävla glasskåp samt skruvat ihop mitt vita Ikea-lackbord. Blev seriöst skitbra.
6. Börjat slita ihjäl mig med alla de skoluppgifter jag borde gjort för månader sedan, som ska vara klara om drygt två veckor. Fan ta skiten!
7. Fått min första lön från skitjobbet och gjort av med den lika fort som den kom till kontot. Fan ta skulder.
8. Dreglat över alla nya Losttrailers och smått och gott.
9. Och slutligen: Fått upp min julpepp i 110. Ser fram emot julafton allt som den drar med sig för första gången på typ fem år! Är sjukt pepp! Har köpt julstjärnor, pepparkakor, glögg, tomtar och gröt. Nu jävlar ska det julas!

Och så ska jag och Nisse på Queens of the Stone Age den 25 Februari i Globen! SKA. BLI. SÅ. JÄVLA. GRYMT!

Sen novembernatt

Nisse pökar någon i Idans säng, Daniel har försvunnit med någon tjej, Idan drar hem en massa tjejer och Dennis är skitfull och i min nuvarande situation ganska jobbig. Jag försöker uppmuntra mig själv igenom att slita av mig linnet, sätta på mig jason-masken och vira in mig i toapapper. Men är fortfarande lika jävla less.

Idan och Daniel hade ikväll sin utflyttningsfest. Kom dit lite senare än de andra. Kände att jag var tvungen att ta det lugnt hemma en stund en skitig dag som denna. Ghost Riot spelade på Bagarn. Visst, de var jävligt grymma, Idan och Micke är sjukt duktiga, men det band som spelade innan - Sniffing Glue var pricken över i:et. Skrälig gammaldagspunk av föredettingar för... inte fan vet jag. Att de höll på i cirka en timme gjorde smärtan outhärdlig.
Och jag som mådde skit redan innan.
I alla fall. Gick till festen, nykter, då jag drack mer än nog igår (sjukt rolig kväll btw). Dåligt humör+bakfull+ ingen är pepp på nakendanser=jag skiter i det.
Så sitter nu här hemma, lyssnar på Iisole och hatar i princip allting. Tappar greppet om allt. Snart är det måndag igen och denna vecka lär nog inte kännas mer konkret än förra. Skolan, jobbet, filmen, alla jävla sociala spel man måste spela för att ens klara sig. Är inte så att jag inte orkar, det slinker bara ur händerna på mig. Känns som jag tagit mig vatten över huvudet och sakta drunknar. Försöker och försöker men orkar inte, vill bara lägga mig ner och sova minst ett år eller två.
Fan för det här.
Vill inte springa en oändligt maratonlopp längre, bara de senaste veckorna har varit jobbigt nog, hinner ingenting, vill allting.
Fan för det här.
Nu ska jag se Scrubs.

Done and ready

Så var det klart. Har skrivit klart den sista versionen av ... Den blev dock inte lika lång denna gång heller som jag trodde det skulle bli. 56 sidor. Men det kommer bli lite längre i filmformat då flera av scenerna, speciellt början är väldigt långdragna och stämmningsuppbyggande.
Har lagt in ett gäng nya scener och några nya twistar, blir roligt att se hur folk kommer reagera. Kanske det till och mer blir för rörigt?
Egentligen inget negativt enligt mig, men men.

Har även fått tag i som kanske ska spela huvudpersonen. Roligt som fan att just han är intresserad då det är en person jag under några veckor faktiskt velat ska spela den personen. Blir att träffas och testa lite snart. Behöver dock självklart ett gäng till, men Sorifes är helt klart den viktigaste av hela rolllistan. Faller han faller hela filmen.

Blir att korrekturläsa hela manuset nu då. Damn.

Den hårda veckan

Nån gång ska det börja. Helvetet alltså. För den här veckan kommer bli en hård vecka. Stressig som satan och kommer bli ett jävla hopp mellan att vara en känslomässig iglo till att spruda och sprattla i idéer.

Först och främst ska jag börja jobba på Aditro. Ska på kurs imorn och alla eftermiddagar/kvällar resten av veckan och kanske nästa vecka kommer spenderas där. Jag kräks redan. Sedan har jag tagit det överdrivet lugnt med min planering gällandes ... Hade planerat att ha haft klart den sista versionen av manuset för ett flertal dagar sedan, så måste i princip skriva klart andra versionen nu i veckan.

Och där vill jag lägga mig ner på marken och spy geléklumpar i regnbågsfärger. Men det slutar inte där.

Jag ska hjälpa Micke, Mikael Junehag, med hans musikvideo. Inspelningarna kommer vara från cirka 09.00 till 17.00 varje dag. Så lär nog inte bli mycket skola för mig. Måste dock till skolan på torsdag då jag har skolfoto efter lunch. Och eftersom inspelningen är på Bageriet måste jag åka buss fram och tillbaka hela tiden. Vet inte vilken tid jag börjar jobbet men lär nog bli jävligt precis, typ hela tiden. På bilden ska vi också ha klart självporträttet vi ska måla typ nästa lektion, så borde egentligen göra det den här veckan då vi har lov nästa. Men kommer inte ens ha tid att gå på lektionen. Fan.

Nån gång ska det ju börja, som sagt.

Bilden ovan är ifrån Teodors fest/maskerad i lördags. Jag var väl en... hmm... casual scottish dude, eller nåt. Var kul att klä ut sig, men festen var ingen jättehöjdare.

...

Första versionen av manuset är klart och det lär nog inte ha undangått någon. Säger gärna det både en och två gånger. Tycker helt ärligt att det helhetsmässigt blev riktigt bra. Vissa delar behövs slipas, andra inte.
Har börjat skriva på andra versionen och har lagt till mängder med saker som får Sorifes jakt på Emelie att kännas djupare och det abrupta slutet att bli sorligare. Och sjukare. ... är ingen glad berättelse. Det är en historia om smärta, smärta och smärta. Plus lite mer smärta.
Det ska göra ont att se den. Man ska när eftertexterna rullar känna sig tom, ensam och frukta det sköra i livet. Gärna ha massor av frågetecken rullandes runt i kroppen.
Förhoppningsvis, ifall det går som jag hoppas börjar filmningen i mitten eller slutet av november. Har dock skrivit in mig lite i ett hörn då det behövs många duktiga skådespelare och Östersund är en liten stad.
Ifall någon är intresserad, hör gärna av er.

LEONARD
Jag vill hitta honom. Jag vill vara nära… honom.

SORIFES
Är du inte det?

LEONARD
Närmare. Jag vill vara en del av honom. Jag vill… vara honom.

SORIFES

Vill du vara Gud?

LEONARD
Jag har aldrig lyckats kontrollera något. Alla jag någonsin känt, någonsin träffat har alltid utnyttjat mig, allt jag står för har aldrig varit nog. Ingen hjälper någonsin mig.
Jag har alltid varit slaven. Jag… jag vill inte vara Guds slav längre.

SORIFES
Bra.

4 8 15 16 23 42 - What's up with the numbers?

Sitter här en fredagskväll med Idan och Nils and kikar på Offside. Sitter och skriver detta samtidigt som vi tittar, vilket säger det mesta hur spännande den är. Smårolig, medelsvenssonfilm om fotboll och manlig kärlek. Jovisst, men ingen tiopoängare direkt.

Dock såg vi Number 23 tidigare idag. Har inte något överflöd av pengar men kändes som det var tamefan värt att hyra den, hade sett fram emot den överdrivet länge.

Och vad ska man säga?

Den ägde. Helt klart.

Och det var den snyggaste JÄVLA filmen jag sett i mitt liv.

Det är inte bara ljussättningen, scenografin, miljöerna och detaljerna som är underbara. Jim Carrey är underbar som paranoid halvpsykopat.

Fan vad hunk han är, apropå ingenting.

Sedan blir man inte lite paranoid efter filmjäveln.

23... 23. 23! 23! 23! 23! 23! 23!

Skiten finns överallt!

Dah!

OP-time

Kapitel 470. Äntligen kommer Enels framsideberättelse nån vart. Intressant att se hur de som skapade robotarna på månen verkar vara något slags Jaya-folk. :O

Oz ägde alla Stråhattarna förutom Luffy i ett enda jävla kapitel. Seriöst, va?! Visserligen kommer de alla resa sig upp nästa kapitel och fetäga bögjätten i en supermegaturbobajsattack, men ändå.

Vad gällandes Idiot Pilots nya skiva -Wolves. Efter ett flertal genomlyssningar har jag äntligen en riktig åsikt gällandes skivan. Tar låt för låt, åsikt för åsikt.

"Last Chance" - Elektroniskt, lite emo och härligt. Lite för radio för att bli mer än okej. 5/10
"Elephant" - Faktiskt en av de enda låtarna som verkligen känns som det gamla Idiot Pilot. Soft, lagomt med skrik och jävligt bra, men ingen fulländad låt. 8/10
"Retina and the Sky" - Första gången hatade jag låten. Andra gången också. Tredje gången också. Sen börjar den bli rätt okej. Men varför, varför göra någon halvdan, tråkig emolåt till uppföljaren på ett av världens bästa album? 4/10
"In Record Shape" - Låten i sig är sjukt bra, riktigt sjukt jävla bra. Refrängen drar ner lite, men inte avsevärt efter några igenomlyssningar. Refrängen är halvtråkig emo, men det passar och känns rätt, för typ första gången i mänsklighetens historia. 8/10
"Good Luck" - Börjar störigt hårt, det känns bra. Sedan kommer fjantet, och det är fjantigt, jävligt fjantigt. Usch. Halva låten är faktiskt riktigt skön, andra inte. 6/10
"Cruel World Enterprise" - Lite skevt, halvbögit men bra elektroniskt skit. 7/10
"Red Museum" - Är nog en av de, eller kanske rentav den bästa låten på skivan. Den är bra, bättre, orgasm. Nuff said. 10/10
"Theme from the Pit" - Här är den sämsta låten på hela skivan. Har faktiskt bara orkat lyssna på den cirka två gånger. Tråkig, oambitiös och allmänt... blä. Fan ta Idiot Pilot.
"Planted in the Dark" Likt den förrförra låten är det här njutning. Lite hårdare, lite råare, lite mörkare och sjukt mer schizofrent än Idiot Pilot någonsin varit förut. Ungefär lika bra. 10/10
"Recurring Dream" - Lugn, dyster och seriös låt som man helt enkelt inte kan tacka nej till. Ett perfekt avslut på en sjukt ojämn skiva. 9/10

Rent allmänt måste jag nog ge skivan 7/10.

Den har sina toppar, men också sina bottnar. Och med förväntningar som en apa med aids känns det här som en katastrof. But hey, det lär nog bara vara en svacka. Nästa skiva kommer vara perfekt. ;)

Wolves

Jag var fan bara tvungen. Såg Idiot Pilots nya skiva på en torrentsida och var bara tvungen att ladda ner den.

Planted in the Dark och Red Museum är fortfarande fucking jävla bra låtar men skulle nog inte våga säga samma sak om resten av albumet.

Större besvikelse var det länge sedan jag var med om. Det sjuka är att albumet i sig egentligen inte är överdrivet dåligt, bara tråkigt, oengagerande och inte nyskapande på alltför många plan alls. Varför i helvete gör Idiot Pilot tråkiga emolåtar? Why? WHY? WHHHHYYYYYY?

En uppdatering på skivan dyker upp om någon dag när intrycken lagt sig en smula.

Nu har jag i alla fall varit hos Filmpool Jämtland och haft ett litet snack. Vad jag inte förväntat mig var att Eva - hon jag pratade med - lät väldigt intresserad av att hjälpa till med projektet. Hon föreslog att jag skulle låna flera kameror därifrån och skulle kolla runt bland sina kontakter efter seriösa skådespelare som skulle vilja göra något psykiskt störda scener utan fetaste lönechecken.

... blir föresten en långfilm. Alltså över 72 minuter. Satan vilken tid det kommer ta.

Fast, Eva föreslog att jag skulle redigera ihop en kort version också sen efter jul då det är lättare att nå ut till en så stor publik som möjligt med två versioner, för två olika typer av publiker.

Kanske det blir något grymt av det? Fuck yes.

Sen var det ju några veckor sedan Arvika tog slut och jag har inte uppdaterat den här på några veckor så tänkte köra en snabbresumé.

Har införskaffat säsong 1 och 2 av Nip/Tuck, säsong 1 och 2 av Lost.

Tittat igenom nästan hela första säsongen av the OC.

Klarat Resident Evil 2 igen, börjat på 3an. Spelat igenom Shadow of the Colossus ännu en gång i jakt på konstiga ställen man aldrig tidigare sett.

Avverkat StorsjöYran, vilket var en jävla besvikelse. Bästa konserten? Lillasyster, lätt.

Skaffat mig en stadig DHARMA-tatuering på vänsterarmen. 1500kr fattigare, en nördstämpel rikare.

<- Dock utan DHARMA-texten.

Sen har jag såklart skrivit massa på Ökenkafé.

Jag minns faktiskt inte vad jag gjort förutom dom sakerna. Hoppas det inte är något viktigt eller någon viktig jag glömt, i sådana fall, sorry.

Och idag blir det Hallen, hoppas man träffar nån rolig filur där, annars kommer jag ha tråkigt. Blir att ta med cigarettpaketet och gitarren.

Arvikafestivalen 07

Så var detta års upplaga av Arvikafestivalen avverkad. Med mycket bakom sig känns bilresan som att återuppleva allt man älskar och hatar i livet; huvudet dunkar, hundratals bilder flyger förbi ögonen, allt blir svart, det gör ont i hela kroppen och man vet inte ens längre ifall man vill gråta eller bara le. Kanske både och, samtidigt.

För det är få upplevelser som gett mig så mycket som Arvikafestivalen, och detta är trots allt bara andra gången jag är där. Resor har tagit sin början medan andra nått sina slut, personer har tillkommit och försvunnit ur livet. Samtidigt som Arvika är tillika en engångshimmel, där allt från upplevelser till vänner på så många vis bara existerar just där och då så är det en plats att upptäcka vad som är rätt och fel, vad som faktiskt gömmer sig bakom de fasader vi faktiskt lägger upp framför oss själva och varandra i det verkliga livet.
Man blir påmind om varför man orkar kämpa sig vidare när allt bara inte känns grått utan verkligen är det.
På Arvika försvinner alla förväntningar, förhoppningar, fördomar och allt man annars hela tiden måste leva upp till. På Arvika existerar man bara, för där finns bara en sak: ren och skär vilkorslös jävla kärlek.
Till oss själva, till varandra och till allt.

Festivaler i allmänhet och Arvika i synnerhet är inte bara en livsupplevelse där alkohol intas i samma utsträckning som luft, där lera känns lika bekvämt som ett duntäcke eller där magen ständigt kiknar av de återkommande skrattattackerna.
Nej, Arvika är ett uppror mot det kapitalistiska, konsumerande, maskätna samhälle som vi lever dagarna in och dagarna ut. Det är en upplysning för och av själen där det är upplevelserna och gemenskapen som räknas och inte vem som har värst eller bäst saker. Ett samhälle djupare än något annat, där materialistiska saker faktiskt kan förstöras ifall det ger glädje åt folket. En plats där det faktiskt går att tejpa ihop förstörda partytält.

Stunderna.
Det finns stunder man minns bättre, de som etsar sig fast och som man mest troligen kommer minnas i år framöver. Stunder man älskar att älska.

Som när man vaknar mitt i natten, skitfull, det gör ont precis överallt, från tältet strax över vägen dunkas fortfarande joddlarmusiken som den alltid gör. Jag sover utan liggunderlag, axlarna har börjat domna bort och benen kan jag inte röra sedan länge.Någon tjej ramlar ner i tältet och kliver på ens ben. Anton dyker upp i tältet, tjejen var bara någon som helst och hon gav mig smärta men jag kan inte göra något annat än att gilla henne. Anton lägger sig på mig och fular sig lite. Får andningsnöd, hostar lite och somnar sen. När jag senare vaknar kan jag inte göra annat än att le. Även fast det gör ont överallt älskar jag det.

Som när man på lördagsmorgonen vaknar, skitfull och kliver upp och det första man får se är en dansande David med ett paket rödvin i handen. Det är molnigt ute och partytältet är lite mer sönder än när jag gick och la mig. Joddlarmusiken dunkar fortfarande på som det vore världens undergång. Fram åker en öl och ett skinkosten. Klockan blir till elva och de flesta i campet har redan klunkat i sig kanske både en och två öl. Även fast det är sjukt älskar jag det.

Som när man vid ettiden samma dag vaknar i 83ornas camp, skitfull, skithög och skittrött med en halvtömd öl i ena handen och en otänd ciggarett i andra inser att det här är något jag aldrig kommer få uppleva någon annanstans. Tanken förstärks ytterligare när en småfnissande David kommer och ropar "MEN VA, ÄR DET SANT?!" och sedan övergår till att smygjoddla lite.
Det är sjukt, det är konstigt och det är förbannat jävla roligt. Jag älskar det.

Just nu vet man inte ifall det är ångest eller ren och skär lycka man känner. Allt har inte på långa vägar lyckas samla sig och det kommer troligtvis också ta en bra lång tid. Vad som dock är säkert att det nu är ett helt jävla år kvar till nästa Arvika.

Vi syns där.

Längtan

Det känns som att allt handlar om längtan just nu. Mängder med saker att sakna, att se fram emot. Kanske är det just därför varje dag känns lika jävla seg, lika ensamt och grått?
Aja, man får väl ta vara på den känslan också, blir ju skitbra ifall jag lyckas förmedla det i ...manuset.
6 dagar kvar att jobba.
6 dagar kvar till födelsedagen.
9 dagar kvar till Arvika.
13(minst) dagar kvar till dig.
Oändligheten kvar till allt.

Har i alla fall börjat spela om Half-Life 2 och måste faktiskt säga att det är sjukt mycket roligare andra gången. Tar mig verkligen tid att utforska alla miljöer och vara så taktisk som möjligt i striderna. Saker jag inte ens märkt förut, helt frivilliga sådana men som skjuter upp spelet minst åtta meter på betygsstegen. Som när jag nyss var påväg över stränderna med min lilla bil. Sandmonstren sköts ihjäl och sanden flög förbi som hagelskott. Plötsligt dyker ett hus upp, jag minns att förra gången gasade jag bara på, flög rakt igenom de plankor som blockerade vägen, utan att ta mig tid att utforska det övergivna huset.

Det första jag tänker på är varför huset faktiskt ser så förstört ut, sandmonstrena kan ju inte komma dit då en maskin som dunkar i marken står strax bredvid det (de där anti-sandmonster-grejerna gör verkligen sitt jobb bra), men ändå är allt lika dött. Jag går fram till ytterdörren men den står där låst. På trädet bakom mig hänger ett bildäck som barnen kunde gunga i, det blåser till lite och den rör sig. Plötsligt ser jag att massor av plankor, plåtskivor och annat täcker ingången till en källare. Jag kastar bort allt hastigt, byter till hagelgeväret och går sakta ner.
Efter jag passerat hörnet ser jag att en rymdvarelsekapsel kraschlandat rakt igenom taket, krossat vardagsrumsgolvet och satt sig i källarens golv. Hela huset står i spillror. Utan att tveka pumpar jag två skot i de närmaste rymdvarelserna, staplar några lådor på varandra och klättrar upp. Golvet jag står på består mer av luft än något annat, taket har ett stort hål i sig och alla möbler som förut funnits här är antigen borta eller halvt förstörda.

Ett högt, dånande och ångestfyllt stön hörs från sovrummet. Jag går in och ser att en människa blivit infekterade av en av de värre varelserna i spelet (de giftiga jävlarna), samtidigt som jag skjuter ett skott mot honom ser jag hur sängarna står där, madrasserna ligger halvt utanför själva sängbotten och det känns verkligen som någon bott här. Mannen börjar röra sig mot mig igen så jag kastar hastigt in tre granater efter varandra i rummet, springer bort och hoppar ner i källaren. Explosionen dånar högt och skriken ekar igenom hela huset, ångestfyllt skriker han på något för mig främmande språk. Var han, människan bakom monstret, kanske inte helt död? Jag klättrar åter upp ur källaren och går mot ytterdörren. Den var inte låst, den var förbommad, familjen här försökte med all sannolikhet skydda sig från det öde som drabbade dem, som de delvis själv spikade igen tillsammans med dörren. Jag slår sönder brädor, öppnar dörren och fäller en stor tår.
Jag tor jag börjar förstå hur folk kan kalla Half-Life2 världens igenom tiderna bästa spel.

Piraterna

Så var det dags, det märks att det är sommartider, det känns ända in i benmärgen. Speciellt under en dag som igår. Jag, Christoffer, Daniel och Dennis tog en liten runda ut med båten hemma hos Dennis i Kläppe. Med oss hade vi folköl och köttiga korvar (inga till Daniel som glömde sina veggisar), och vips var vi KKP, piratklanen som andas sjövatten, äter björnar och bajsar atombomber, vi var teh shit.
Väl framme vid den övergivna ön var självklart jag och Daniel tvungna att leka lite Lost Experience. Och fan vad roligt det är att finna barnet i sig, bara springa omkring, slå på träd med pinnar och kika in i övergivna sommarstugor som om de vore bunkrar från andra världskriget. Det var vi mot ön.
Men vi hittade inga the Others. Fan.

Så vi spenderade resten av tiden på stranden där Chrille och Dennis skapat en stadig brasa och en liten hamn för ölen. Efter några öl blev det sjön som gällde. Först av med sockorna, upp med brallorna, upp på stenar. Av med byxorna, längre ut, tillbaka till stenarna, av med alla kläder, hoppa i vattnet. Och varmt var det... ett tag, sedan blev det kallt. Utihelvete. Men vafan, nu har man ju årets första bad bakom sig, och nakenbad var det dessutom. Nice.

Tillbaka på land. Lite whiskey och vändtia. Fyfan, det får man aldrig nog av.
Grejen var bara den att jag skulle upp klockan sex dagen efter, jobbet väntade. Hårda tag, helvete. Jag hatar ogräs, kan inte någon släppa en antiogräsbomb över Östersund? Eller typ bomba sönder staden totalt så vi slipper skiten.
Fast ey, då får jag ju ingen lön. Waaaait!

Och helvete vad jag saknar Carolina...

They want you, or they don't.
Say yes.

Ensam hemma

Det var ju midsommar igår, och självklart var det fruktansvärt mysigt med grabbarna. Folköl, tobak, grilla och grabbarna, saker man aldrig får nog av.

Dock så kunde jag inte ta mig in till lägenheten idag, så, jag blev ensam hemma. Visserligen kom Oliver efter några timmar, men han spenderar typ sjuttio procent av sin vakna tid ute på skateboarden. Tur att Peo har sin dator här då. Har suttit och fixat lite, lyssnat på musik, sånt, boring stuff, ni vet. Har skaffat en myspace och en sådan här blogg (igen!), lyssnat på Prefident(knulla vad bra du är Dahni!)och skrivit mer på ...

Skrev faktiskt klart en sammanfattning av de två sista scenerna, och har det mesta nedkluttrat lite överallt, gäller snart bara att sätta mig ner och skriva ett ordentligt jävla manus. Kommer troligtvis uppdatera er här hur det går. Sen ska jag ju till Filmpool Jämtland nu i veckan och diskutera projektet.

Läste senaste One Piecekapitlet idag. Blev fan häpen över hur bra det var, har ju varit lite segt de senaste veckorna gällande spänningen i serien. Det märks verkligen hur Oda tar upp hastigheten. Moria is going for some ass kicking!

Och helvete vad jag längtar till Arvikafestivalen! Daaaaaaah!

Vi ses där.
Nu blir det en cigg.