Längtan

Det känns som att allt handlar om längtan just nu. Mängder med saker att sakna, att se fram emot. Kanske är det just därför varje dag känns lika jävla seg, lika ensamt och grått?
Aja, man får väl ta vara på den känslan också, blir ju skitbra ifall jag lyckas förmedla det i ...manuset.
6 dagar kvar att jobba.
6 dagar kvar till födelsedagen.
9 dagar kvar till Arvika.
13(minst) dagar kvar till dig.
Oändligheten kvar till allt.

Har i alla fall börjat spela om Half-Life 2 och måste faktiskt säga att det är sjukt mycket roligare andra gången. Tar mig verkligen tid att utforska alla miljöer och vara så taktisk som möjligt i striderna. Saker jag inte ens märkt förut, helt frivilliga sådana men som skjuter upp spelet minst åtta meter på betygsstegen. Som när jag nyss var påväg över stränderna med min lilla bil. Sandmonstren sköts ihjäl och sanden flög förbi som hagelskott. Plötsligt dyker ett hus upp, jag minns att förra gången gasade jag bara på, flög rakt igenom de plankor som blockerade vägen, utan att ta mig tid att utforska det övergivna huset.

Det första jag tänker på är varför huset faktiskt ser så förstört ut, sandmonstrena kan ju inte komma dit då en maskin som dunkar i marken står strax bredvid det (de där anti-sandmonster-grejerna gör verkligen sitt jobb bra), men ändå är allt lika dött. Jag går fram till ytterdörren men den står där låst. På trädet bakom mig hänger ett bildäck som barnen kunde gunga i, det blåser till lite och den rör sig. Plötsligt ser jag att massor av plankor, plåtskivor och annat täcker ingången till en källare. Jag kastar bort allt hastigt, byter till hagelgeväret och går sakta ner.
Efter jag passerat hörnet ser jag att en rymdvarelsekapsel kraschlandat rakt igenom taket, krossat vardagsrumsgolvet och satt sig i källarens golv. Hela huset står i spillror. Utan att tveka pumpar jag två skot i de närmaste rymdvarelserna, staplar några lådor på varandra och klättrar upp. Golvet jag står på består mer av luft än något annat, taket har ett stort hål i sig och alla möbler som förut funnits här är antigen borta eller halvt förstörda.

Ett högt, dånande och ångestfyllt stön hörs från sovrummet. Jag går in och ser att en människa blivit infekterade av en av de värre varelserna i spelet (de giftiga jävlarna), samtidigt som jag skjuter ett skott mot honom ser jag hur sängarna står där, madrasserna ligger halvt utanför själva sängbotten och det känns verkligen som någon bott här. Mannen börjar röra sig mot mig igen så jag kastar hastigt in tre granater efter varandra i rummet, springer bort och hoppar ner i källaren. Explosionen dånar högt och skriken ekar igenom hela huset, ångestfyllt skriker han på något för mig främmande språk. Var han, människan bakom monstret, kanske inte helt död? Jag klättrar åter upp ur källaren och går mot ytterdörren. Den var inte låst, den var förbommad, familjen här försökte med all sannolikhet skydda sig från det öde som drabbade dem, som de delvis själv spikade igen tillsammans med dörren. Jag slår sönder brädor, öppnar dörren och fäller en stor tår.
Jag tor jag börjar förstå hur folk kan kalla Half-Life2 världens igenom tiderna bästa spel.