Arvikafestivalen 07

Så var detta års upplaga av Arvikafestivalen avverkad. Med mycket bakom sig känns bilresan som att återuppleva allt man älskar och hatar i livet; huvudet dunkar, hundratals bilder flyger förbi ögonen, allt blir svart, det gör ont i hela kroppen och man vet inte ens längre ifall man vill gråta eller bara le. Kanske både och, samtidigt.

För det är få upplevelser som gett mig så mycket som Arvikafestivalen, och detta är trots allt bara andra gången jag är där. Resor har tagit sin början medan andra nått sina slut, personer har tillkommit och försvunnit ur livet. Samtidigt som Arvika är tillika en engångshimmel, där allt från upplevelser till vänner på så många vis bara existerar just där och då så är det en plats att upptäcka vad som är rätt och fel, vad som faktiskt gömmer sig bakom de fasader vi faktiskt lägger upp framför oss själva och varandra i det verkliga livet.
Man blir påmind om varför man orkar kämpa sig vidare när allt bara inte känns grått utan verkligen är det.
På Arvika försvinner alla förväntningar, förhoppningar, fördomar och allt man annars hela tiden måste leva upp till. På Arvika existerar man bara, för där finns bara en sak: ren och skär vilkorslös jävla kärlek.
Till oss själva, till varandra och till allt.

Festivaler i allmänhet och Arvika i synnerhet är inte bara en livsupplevelse där alkohol intas i samma utsträckning som luft, där lera känns lika bekvämt som ett duntäcke eller där magen ständigt kiknar av de återkommande skrattattackerna.
Nej, Arvika är ett uppror mot det kapitalistiska, konsumerande, maskätna samhälle som vi lever dagarna in och dagarna ut. Det är en upplysning för och av själen där det är upplevelserna och gemenskapen som räknas och inte vem som har värst eller bäst saker. Ett samhälle djupare än något annat, där materialistiska saker faktiskt kan förstöras ifall det ger glädje åt folket. En plats där det faktiskt går att tejpa ihop förstörda partytält.

Stunderna.
Det finns stunder man minns bättre, de som etsar sig fast och som man mest troligen kommer minnas i år framöver. Stunder man älskar att älska.

Som när man vaknar mitt i natten, skitfull, det gör ont precis överallt, från tältet strax över vägen dunkas fortfarande joddlarmusiken som den alltid gör. Jag sover utan liggunderlag, axlarna har börjat domna bort och benen kan jag inte röra sedan länge.Någon tjej ramlar ner i tältet och kliver på ens ben. Anton dyker upp i tältet, tjejen var bara någon som helst och hon gav mig smärta men jag kan inte göra något annat än att gilla henne. Anton lägger sig på mig och fular sig lite. Får andningsnöd, hostar lite och somnar sen. När jag senare vaknar kan jag inte göra annat än att le. Även fast det gör ont överallt älskar jag det.

Som när man på lördagsmorgonen vaknar, skitfull och kliver upp och det första man får se är en dansande David med ett paket rödvin i handen. Det är molnigt ute och partytältet är lite mer sönder än när jag gick och la mig. Joddlarmusiken dunkar fortfarande på som det vore världens undergång. Fram åker en öl och ett skinkosten. Klockan blir till elva och de flesta i campet har redan klunkat i sig kanske både en och två öl. Även fast det är sjukt älskar jag det.

Som när man vid ettiden samma dag vaknar i 83ornas camp, skitfull, skithög och skittrött med en halvtömd öl i ena handen och en otänd ciggarett i andra inser att det här är något jag aldrig kommer få uppleva någon annanstans. Tanken förstärks ytterligare när en småfnissande David kommer och ropar "MEN VA, ÄR DET SANT?!" och sedan övergår till att smygjoddla lite.
Det är sjukt, det är konstigt och det är förbannat jävla roligt. Jag älskar det.

Just nu vet man inte ifall det är ångest eller ren och skär lycka man känner. Allt har inte på långa vägar lyckas samla sig och det kommer troligtvis också ta en bra lång tid. Vad som dock är säkert att det nu är ett helt jävla år kvar till nästa Arvika.

Vi syns där.

Längtan

Det känns som att allt handlar om längtan just nu. Mängder med saker att sakna, att se fram emot. Kanske är det just därför varje dag känns lika jävla seg, lika ensamt och grått?
Aja, man får väl ta vara på den känslan också, blir ju skitbra ifall jag lyckas förmedla det i ...manuset.
6 dagar kvar att jobba.
6 dagar kvar till födelsedagen.
9 dagar kvar till Arvika.
13(minst) dagar kvar till dig.
Oändligheten kvar till allt.

Har i alla fall börjat spela om Half-Life 2 och måste faktiskt säga att det är sjukt mycket roligare andra gången. Tar mig verkligen tid att utforska alla miljöer och vara så taktisk som möjligt i striderna. Saker jag inte ens märkt förut, helt frivilliga sådana men som skjuter upp spelet minst åtta meter på betygsstegen. Som när jag nyss var påväg över stränderna med min lilla bil. Sandmonstren sköts ihjäl och sanden flög förbi som hagelskott. Plötsligt dyker ett hus upp, jag minns att förra gången gasade jag bara på, flög rakt igenom de plankor som blockerade vägen, utan att ta mig tid att utforska det övergivna huset.

Det första jag tänker på är varför huset faktiskt ser så förstört ut, sandmonstrena kan ju inte komma dit då en maskin som dunkar i marken står strax bredvid det (de där anti-sandmonster-grejerna gör verkligen sitt jobb bra), men ändå är allt lika dött. Jag går fram till ytterdörren men den står där låst. På trädet bakom mig hänger ett bildäck som barnen kunde gunga i, det blåser till lite och den rör sig. Plötsligt ser jag att massor av plankor, plåtskivor och annat täcker ingången till en källare. Jag kastar bort allt hastigt, byter till hagelgeväret och går sakta ner.
Efter jag passerat hörnet ser jag att en rymdvarelsekapsel kraschlandat rakt igenom taket, krossat vardagsrumsgolvet och satt sig i källarens golv. Hela huset står i spillror. Utan att tveka pumpar jag två skot i de närmaste rymdvarelserna, staplar några lådor på varandra och klättrar upp. Golvet jag står på består mer av luft än något annat, taket har ett stort hål i sig och alla möbler som förut funnits här är antigen borta eller halvt förstörda.

Ett högt, dånande och ångestfyllt stön hörs från sovrummet. Jag går in och ser att en människa blivit infekterade av en av de värre varelserna i spelet (de giftiga jävlarna), samtidigt som jag skjuter ett skott mot honom ser jag hur sängarna står där, madrasserna ligger halvt utanför själva sängbotten och det känns verkligen som någon bott här. Mannen börjar röra sig mot mig igen så jag kastar hastigt in tre granater efter varandra i rummet, springer bort och hoppar ner i källaren. Explosionen dånar högt och skriken ekar igenom hela huset, ångestfyllt skriker han på något för mig främmande språk. Var han, människan bakom monstret, kanske inte helt död? Jag klättrar åter upp ur källaren och går mot ytterdörren. Den var inte låst, den var förbommad, familjen här försökte med all sannolikhet skydda sig från det öde som drabbade dem, som de delvis själv spikade igen tillsammans med dörren. Jag slår sönder brädor, öppnar dörren och fäller en stor tår.
Jag tor jag börjar förstå hur folk kan kalla Half-Life2 världens igenom tiderna bästa spel.