Visar prov på att jag kan. Gör det jag ska, lyckas med det jag borde. Och fortfarande känns det lika jävla jobbigt. Studenten lika långt bort, lika nära inpå-
Antar att jag bara är slö.
Skriver lite annat istället.
Här är ett utdrag:

"I fönstret stod rosen hon fått från honom. Den symboliserade deras kärlek och hon hade älskat den. Han hade alltid bytt ut den mot en ny och fräsch blomma när han hälsade på. Han hävdade att på så vis levde blomman för evigt. Det var samma blomma, bara man önskade det.
Nu hade den vissnat. "