Rörelsen

ÖK i litterär form lever självklart vidare, men ibland kan det vara skönt att ta ett litet snedsteg istället för ett galopp framåt. Det blev därför något annat. Lite liknande, men mest annorlunda. Väldigt 1984influerat, rakt på sak och i sinom tid brutal som fan.
Läs och se.

Rörelsen

Som frågetecken ställer de sig mot väggen, spänner händerna, önskar sig vara någon annanstans. Men så är det inte. De är här och har inget val. Så vi skriker på dem, slår dem, ger dem lite självömkan. Ta det, det behöver ni, för hos oss hittar ni inget. Kvällen blir senare till dag och de tomma rösterna tystnar, vi sitter på spänn, klockan slår halv sju och de har inte hört av sig. Tvåan leker med den blondas hår, hon kniper igen sina ögonlock, hoppas att luren lyfts innan klockan slagit hel, annars blir hon halv. Och inte bara inombords. Tvåan vill kyssa henne, hon kämpar emot, vill inte uppmuntra någon till något, jag håller med. Så jag säger till honom.
”Dör hon dör du.”
Hans blickar vill döda mig, han ser inte det objektiva, anser att han får ta vad han vill ha men ingen annan håller med. Vi gör det här för ett gemensamt syfte, sluta nu, förstör inte för oss andra, det här är den sista chansen. Fyran försöker övertala honom, men lyckas bara få arga ord tillbaka. Så vi sitter tysta. Klockan slår fem i. Den blonda börjar gråta, Tvåan ler, den äldre tittar förskräckt mot klockan. Trean tittar på den, säger vad vi alla förstår men inte vill se.
”Fem minuter till döden.”