Inte för att man ska bedömma själv. Jag brukar trots allt inte vara nöjd. Men nu börjar jag bli det. Det här kan bli något långt och stort. Perhaps. Man måste självklart se igenom allt några gånger efter dess slut, och den kan nog komma att bli jävligt lång. 8 sidor nu och Jorden har inte ännu inte blivit till. Jag är förvånad.

Även Gud blöder rött. Del 2.

En dag vistades den yngsta med sina vänner i det som senare skulle kallas en skog. De gick längs trädtopparna, tittade in i grässtrånas innandöme och jagade varandra över kullar och igenom stenar. Platsen de skapat hade ännu inte spelats igång och livet stod fortfarande still. Så efter många århundraden av ensamt slitande bestämde sig de fyra som fanns i denna skog att lämna platsen.
”Jag vet vart.” Sa den yngsta av dem med spänning i rösten.
”Vart?” Frågade den andra.
Den tredje var inte intresserad utan satt bakåtlutad mot ett träd. Han hade inget emot att de blivit strandsatta av Gud, detta var trotsallt deras uppgift. Han ansåg inte alls att de var övergivna. De skulle bli riktligt belönade när de kom tillbaka. Förtjänsten var deras och alla de andra skulle förstå det. De skulle inte längre vara den lägsta sfären.
Den fjärde ansåg att det var fel att kränka Hans bestämmelser, att han skulle straffa dem ifall de gjorde något utanför hans synfält. För det var ju trots allt det denna plats var, en avlägsen plats dit han själv inte kunde nå, det var därför han skickade dit dem, varför skulle de annars vara här? Så han litade alltså på dem, och varför förstöra det?
Men de andra två lyssnade inte. De trodde inte heller att han kunde nå dit, det var ju tok för långt bort för att han skulle kunna höra deras viskanden eller se deras bus. Varför skulle han annars tillåta det?
De hade fel. Gud kunde se dem, han kunde höra hur de vanhedrade hans namn och han visste redan från början att de skulle göra det. För han är den allsmäktige, för honom är tid inte en linje utan ett okontrollerbart mönster som följer hans varje tankegång. Han visste alltid att de skulle förråda honom och han grät lika mycket varje gång han tänkte på det. För det var ett måste, han visste redan från början, före tidens begynnelse, och för honom fanns inte ens någon begynnelse, att han en dag skulle ta slut och han visste vilka som skulle hjälpa honom att ta sitt eget liv.
För Gud skulle dö.
Och Lucifer skulle hjälpa honom.

Arbetslös, snälla skjutstarta mig, ge tillbaka glöden.
Och gärna en flaska rent.
Men vi får väl se det från den positiva sidan.
Vi startar om.
Med något nytt den här gången.

Även Gud Blöder Rött. Del 1.

Han vaknade.
Långsamt reste han sig upp, satt ner fötterna på det mjuka och vita, drog fingrarna igenom sitt gyllenbruna, lite lockiga hår och bara njöt. Idag var den tredje av tjugotre dagar, och inte den första av sex dagar som många långt senare fick uppfattningen om.
DYO gillar inte hur personer kan tolka hans intentioner och önskningar fel, och framförallt inte hur de kan tro att något kan skapas, om än på minsta sätt.
Vi är arbetare, inte uppfinnare.
Vi sliter för ett syfte långt bortom en konsekvent realitet, vi sliter för syftet och kommer alltid följa dess rutiner. Trådarna har inte bara två ändar, för ljus är inte motpolen till mörker.

Ditt namn, o Gudh, jagh lofwa wil
Och utan ända prisa

Han drog på sig sina kläder, tittade in i spegeln och la huvudet på snedd. Idag skulle bli en bra dag, för det sista mönstret skulle sys och öppningarna skulle stängas igen för evigt. Resultaten fick inte märka dem, inte ens när de skulle gå vidare. Så om någon dag var viktigare än den som följde den föregångna så var det denna. Hans status som den fjärde av de sju stod på spel och han ville inte förlora den respekt han förtjänade. För han hade kämpat mer än de flesta, till och med mer än både Rafael och Gabriel. Men DYO ansåg inte att han var mogen nog för rollen som en av de tre. Han visste egentligen själv varför men ifrågasatte mer ändå. Trodde inte att det skulle ge resultat, inte att någon skulle följa honom. Men han hade fel.
Så han gick ut, tog sina vänner i händerna och gick sakta fram. De var på det sista stadiet av denna nivå nu. Ljuset följde dem och de flög över himlen, rev bort mörkret och vävde med tunna trådar av kärlek ett mönster vi senare skulle kalla verkligheten.
År senare landade de.
Tidigare hade de varit miljoner av dem, nu återstod endast några tusen. De hade fått offra sig för den större sanningen, gett upp sina livskrafter för att säkra livet på varelser som långt senare skulle träda in i världen. Varelser de alla förstod skulle bli deras död.
Resultaten kallades de av de högre, De Förvridna kallades de med hat i rösten av de lägre. Men en sak hade de alla gemensamt. Varje gång Resultaten kom på tal darrade de, skräckslagna som om något skurit hål i deras innersta själar. De ville inte tala om dem, de ville inte höra något om dem men de kunde inte säga emot, det fanns ingen anledning för det. Hade DYO bestämt sig fanns det ingen motsats och hans röst var alltid den enda. Vissa skulle kanske säga att en faktor utan en motpol motbevisas av naturens lagar. Men vad de då glömmer är att DYO är naturens lagar. Naturens lagar böjer sig för honom, hon skriker av smärta när han viskar i hennes öron, blöder när han glädjefullt ignorerar vad hon vill. Han är allsmäktig, oenig, oövervinnlig, evig, tidlös. Han är Den Yttersta Orsaken. Anledningen till Allt.
Han är Gud.
PRISA GUD!