Inte för att man ska bedömma själv. Jag brukar trots allt inte vara nöjd. Men nu börjar jag bli det. Det här kan bli något långt och stort. Perhaps. Man måste självklart se igenom allt några gånger efter dess slut, och den kan nog komma att bli jävligt lång. 8 sidor nu och Jorden har inte ännu inte blivit till. Jag är förvånad.

Även Gud blöder rött. Del 2.

En dag vistades den yngsta med sina vänner i det som senare skulle kallas en skog. De gick längs trädtopparna, tittade in i grässtrånas innandöme och jagade varandra över kullar och igenom stenar. Platsen de skapat hade ännu inte spelats igång och livet stod fortfarande still. Så efter många århundraden av ensamt slitande bestämde sig de fyra som fanns i denna skog att lämna platsen.
”Jag vet vart.” Sa den yngsta av dem med spänning i rösten.
”Vart?” Frågade den andra.
Den tredje var inte intresserad utan satt bakåtlutad mot ett träd. Han hade inget emot att de blivit strandsatta av Gud, detta var trotsallt deras uppgift. Han ansåg inte alls att de var övergivna. De skulle bli riktligt belönade när de kom tillbaka. Förtjänsten var deras och alla de andra skulle förstå det. De skulle inte längre vara den lägsta sfären.
Den fjärde ansåg att det var fel att kränka Hans bestämmelser, att han skulle straffa dem ifall de gjorde något utanför hans synfält. För det var ju trots allt det denna plats var, en avlägsen plats dit han själv inte kunde nå, det var därför han skickade dit dem, varför skulle de annars vara här? Så han litade alltså på dem, och varför förstöra det?
Men de andra två lyssnade inte. De trodde inte heller att han kunde nå dit, det var ju tok för långt bort för att han skulle kunna höra deras viskanden eller se deras bus. Varför skulle han annars tillåta det?
De hade fel. Gud kunde se dem, han kunde höra hur de vanhedrade hans namn och han visste redan från början att de skulle göra det. För han är den allsmäktige, för honom är tid inte en linje utan ett okontrollerbart mönster som följer hans varje tankegång. Han visste alltid att de skulle förråda honom och han grät lika mycket varje gång han tänkte på det. För det var ett måste, han visste redan från början, före tidens begynnelse, och för honom fanns inte ens någon begynnelse, att han en dag skulle ta slut och han visste vilka som skulle hjälpa honom att ta sitt eget liv.
För Gud skulle dö.
Och Lucifer skulle hjälpa honom.