Arbetslös, snälla skjutstarta mig, ge tillbaka glöden.
Och gärna en flaska rent.
Men vi får väl se det från den positiva sidan.
Vi startar om.
Med något nytt den här gången.

Även Gud Blöder Rött. Del 1.

Han vaknade.
Långsamt reste han sig upp, satt ner fötterna på det mjuka och vita, drog fingrarna igenom sitt gyllenbruna, lite lockiga hår och bara njöt. Idag var den tredje av tjugotre dagar, och inte den första av sex dagar som många långt senare fick uppfattningen om.
DYO gillar inte hur personer kan tolka hans intentioner och önskningar fel, och framförallt inte hur de kan tro att något kan skapas, om än på minsta sätt.
Vi är arbetare, inte uppfinnare.
Vi sliter för ett syfte långt bortom en konsekvent realitet, vi sliter för syftet och kommer alltid följa dess rutiner. Trådarna har inte bara två ändar, för ljus är inte motpolen till mörker.

Ditt namn, o Gudh, jagh lofwa wil
Och utan ända prisa

Han drog på sig sina kläder, tittade in i spegeln och la huvudet på snedd. Idag skulle bli en bra dag, för det sista mönstret skulle sys och öppningarna skulle stängas igen för evigt. Resultaten fick inte märka dem, inte ens när de skulle gå vidare. Så om någon dag var viktigare än den som följde den föregångna så var det denna. Hans status som den fjärde av de sju stod på spel och han ville inte förlora den respekt han förtjänade. För han hade kämpat mer än de flesta, till och med mer än både Rafael och Gabriel. Men DYO ansåg inte att han var mogen nog för rollen som en av de tre. Han visste egentligen själv varför men ifrågasatte mer ändå. Trodde inte att det skulle ge resultat, inte att någon skulle följa honom. Men han hade fel.
Så han gick ut, tog sina vänner i händerna och gick sakta fram. De var på det sista stadiet av denna nivå nu. Ljuset följde dem och de flög över himlen, rev bort mörkret och vävde med tunna trådar av kärlek ett mönster vi senare skulle kalla verkligheten.
År senare landade de.
Tidigare hade de varit miljoner av dem, nu återstod endast några tusen. De hade fått offra sig för den större sanningen, gett upp sina livskrafter för att säkra livet på varelser som långt senare skulle träda in i världen. Varelser de alla förstod skulle bli deras död.
Resultaten kallades de av de högre, De Förvridna kallades de med hat i rösten av de lägre. Men en sak hade de alla gemensamt. Varje gång Resultaten kom på tal darrade de, skräckslagna som om något skurit hål i deras innersta själar. De ville inte tala om dem, de ville inte höra något om dem men de kunde inte säga emot, det fanns ingen anledning för det. Hade DYO bestämt sig fanns det ingen motsats och hans röst var alltid den enda. Vissa skulle kanske säga att en faktor utan en motpol motbevisas av naturens lagar. Men vad de då glömmer är att DYO är naturens lagar. Naturens lagar böjer sig för honom, hon skriker av smärta när han viskar i hennes öron, blöder när han glädjefullt ignorerar vad hon vill. Han är allsmäktig, oenig, oövervinnlig, evig, tidlös. Han är Den Yttersta Orsaken. Anledningen till Allt.
Han är Gud.
PRISA GUD!