Rörelsen

ÖK i litterär form lever självklart vidare, men ibland kan det vara skönt att ta ett litet snedsteg istället för ett galopp framåt. Det blev därför något annat. Lite liknande, men mest annorlunda. Väldigt 1984influerat, rakt på sak och i sinom tid brutal som fan.
Läs och se.

Rörelsen

Som frågetecken ställer de sig mot väggen, spänner händerna, önskar sig vara någon annanstans. Men så är det inte. De är här och har inget val. Så vi skriker på dem, slår dem, ger dem lite självömkan. Ta det, det behöver ni, för hos oss hittar ni inget. Kvällen blir senare till dag och de tomma rösterna tystnar, vi sitter på spänn, klockan slår halv sju och de har inte hört av sig. Tvåan leker med den blondas hår, hon kniper igen sina ögonlock, hoppas att luren lyfts innan klockan slagit hel, annars blir hon halv. Och inte bara inombords. Tvåan vill kyssa henne, hon kämpar emot, vill inte uppmuntra någon till något, jag håller med. Så jag säger till honom.
”Dör hon dör du.”
Hans blickar vill döda mig, han ser inte det objektiva, anser att han får ta vad han vill ha men ingen annan håller med. Vi gör det här för ett gemensamt syfte, sluta nu, förstör inte för oss andra, det här är den sista chansen. Fyran försöker övertala honom, men lyckas bara få arga ord tillbaka. Så vi sitter tysta. Klockan slår fem i. Den blonda börjar gråta, Tvåan ler, den äldre tittar förskräckt mot klockan. Trean tittar på den, säger vad vi alla förstår men inte vill se.
”Fem minuter till döden.”

Ökenkafé lever

Men kanske inte alls på det sätt vi alla förväntade oss. Den andas inte, det går inte att lukta på den och framför allt: är man blind går den ej att se.
Ord blir ord och tiden står än en gång stilla.
Eller, ja, ungefär.

Kolosalt frustrerad, en aning misstänksam och inte det minsta nyfiken. Det var vad han var mot detta erbjudande. Som om att det redan från sekund ett var hugget i sten.
Kommer aldrig hända.
Var de verkligen så korkade att tro att någon som han skulle gå på något som detta. Utopier är för idioter utan konkreta drömmar eller perspektiv på sina egna möjligheter och begränsningar.
"Anser ni att jag är en idiot?"
Han förväntade sig inte ett svar, inte från människor som detta, inte ett fullständigt svar i alla fall, högst ett par framharklade ursäkter som förklarade att de inte menade det så. Vadå så? Det går inte att vinkla det. En sida är en sida och kan aldrig bli två tänkte han.
Han glömde att man kan riva sönder den.

Ett äventyr av den yttersta graden

Man kan ju fråga sig varför någon skulle vilja utveckla ett system anpassat för morötter i en atmosfärlös omgivning. Men det var i alla fall vad Jack Winnerdol gjorde. Levererade vad han skulle utan att fråga. Och det är ju precis vad man gör. Vem fan vill att morötter ska ha tillgång till ordning och reda? Att de ska klara av att skriva ett dokument är ju sinnessjukt. Men det struntade han i. Begränsningar är möjlighet sade han en gång och den gemene mannen nickade. Och kanske är det just tack vare detta som världen en dag gick under. Tre hundra år senare fortsatte han sitt arbete i en nedsläckt källare fyra meter ifrån där den slog ner. Han visste vad han gjort och vad som skulle göras. Han skulle stoppa sitt eget verk från att nå målet hundratals år innan de ens blivit påtänkta. Han skulle ta kål på mänsklighetens värsta fiender, hantera dem lika oförsiktigt som när han skapade dem.
Han skulle utrota morötterna. En gång för alla.

Trä blir till järn och kropparna fyller den stålbelagda missilen som skjuter fram igenom skogens skuggade vrån. Meter blir till kilometer och vi lämnar hemmets säkra värme bakom oss, låter tiden ta oss till andra upplevelser. Nya upplevelser.
Halvvägs framme står jag stilla, ser hur husen i landets huvudstad vräker ut sig, krossar förbigående med bara blicken, jag är lite rädd, halv förskräckt men mest av allt nyfiken. Nyfiken på hur denna plats kommer omsvepa mig ifall det blir den nya värmen. Ifall denna stad inom en snar framtid ska bli mitt hem.
Så jag tänder en cigarett och sätter mig i solen. Inser att det faktiskt inte är så farligt i storstaden. Bara jävligt mycket folk.
Och stora hus.

Vi tar igen plats, hjälper människor utan kunskap inom det svenska språket att förstå att de tagit fel tåg, njuter av veckans skörder inom nöjesbranschen och smuttar lite på en nyinköpt Dr Pepper.
Snart är den första delen av resan slut och äventyret kan ta sin början.
Välkommen Göteborg.

"Aldrig, aldrig ensam. Alltid ensam här. " sjunger Jonathan Johansson långt ifrån lyriskt men ändå så vackert samtidigt som kvällen blir natt och de sista börjar lämna de halvtomma glasen kvar på borden. För min del blev inte kvällen det rus som det först hade planerats. Istället sköt jag sönder glasrutor, laddade om, lät vägarna få smaka på det röda. Och det svarta. Tryckte gasen i botten och hoppades på att ingen skulle hinna ikapp mig, trots att helikoptern flög så högt så. Motorvägen kom och den gick, farten ökade och de som jagade mig lika så. En vägspärr och allt tog stopp. Plötsligt förvandlades all den fina färgen till inget mer än gråa, hotfulla partiklar. Döden kom ikapp.
Fan vad jag älskar GTA4.

Och det är väl tur att man har det, när kvällen rinner bort och ensamheten står kvar trots en ständig kamp. Då tar vi upp gaturensaren. Igen. Och laddar om.
Aldrig, aldrig ensam. Alltid ensam här.