Är fortfarande lite skakis efter Bioshock. Läskigt spel det där. Intensivt, oroväckande och tungt. Bioshock är spelet man hatar att älska. Älskar att skaka till, att rysa till, att inte kunna sova pågrund av. Bioshock är min kärleksfulla mardröm. Och den håller på så jävla länge. Nästan lite för länge nu. Vill bara komma ut ur helvetet, samtidigt som jag inte kan lämna den på ett ofärdigt sätt, ett fegt sätt. Jag måste ta en ubåt eller i alla fall en hiss. Kanske simma. Kanske dö på botten och flyga upp. Men upp ska jag. Snart.

Ikväll är det Lost. Imorgon blir det Lost. Vi är efter, vi svenskar. Och synd är ju det. Men snart sker det. Och efter det blir det min och Daniels icke-officiella Nip/Tuck/Lost-blogg som sker.
Som är teh shit. Dit kommer det länkas. Vänta bara.

Jag har beslutat mig på riktigt nu. Denna vecka har lett till sina resultat och förutom att jag försökt strunta i allt skit, försökt se positivt och mått på sina höjder riktigt bra så har jag kommit fram till det slutgiltiga beslutet.
Jag ska sluta röka.
Självklart kommer någon enstaka segercigarett smyga in någon gång ibland. Bara för att det är mysigt. Kommer inte heller sluta nu på direkten. Idag var sista stordagen. Sedan blir det en per dag, oavsett vad som sker, tills paketet är slut.
Sedan är det slut.
Jag har beslutat mig och jag gillar det. Jag känner att jag inte behöver dem längre. Med en positiv åskådning, kaffe, goda vänner, Lost, Nip/Tuck, One Piece och kära lilla Carolina behövs inga ciggisar. Och hellre nu än senare.
Hejdå. Kära rökpauser och friska andetag som inte är det minsta friska eller hälsosamma.
Hejdå döden.

Då jag i dagsläget inte har ork att skapa en ordentlig blogg åt ... inriktar jag in denna ännu mer åt det hållet, då det börjar gå framåt nu.
Har fått tag i ungefär halva rollistan och håller på hela tiden med att finna resten. Har bland annat beslutat att jag själv ska spela Leonard, den religiösa fanatikern med mindre ADHDbesvär. Det ska bli intressant.
Pappa pratade även om att han skulle höra med hans tidigare arbetsgivare ifall de hade några lägenheter som stod tomma, vilket förhoppningsvis går att använda som inspelningslokaler.
I sådana fall: Sweet!


Det du hör är inte vad du ser.

Det du ser är inte vad du känner.

Det du känner är inte vad du tänker.

Det du tänker är en sanning.

Och sanningen är lögn men lögnen är en ännu större lögn.

Lördag kväll. Lite bullshit time. Daniel och Dennis har dragit hem och ensam är aldrig roligast. Missbrukar kaffe även fast jag borde sedan länge sova. Tredje koppen och det rullar på. Kommer på mig själv stirra in i väggen och tänka på verkligen ingenting. Att jag var med i gårdagens LT sätter en jävla press. Måste verkligen komma igång med filmen. Försöker. Men orkar inte engagera mig så mycket som jag borde. Häller upp en till kopp kaffe. Har ont i magen men vet inte ifall det är kaffets fel. Tror inte det. Det är nu jag ångrar mig. Borde inte ens ha skrivit skitmanuset.
Klarade Halo3 idag. Häftigt spel, visst. Men ett episkt mästerverk? Skärp er för helvete. Berättarmässigt, karaktärsmässigt och på alla dramaturgiska sätt och vis suger spelet. Seriöst.
Typ världens grymmaste actionspel? Javisst, nästan. Något mer? Nej. Och varför försöka gör det till något det inte är?
Och ungefär samtidigt som eftertexterna rullat ner sinas ett av de smärre beroenden. De större ligger kvar och dunkar. Försöker hålla dem borta, vattna dem, sina ner deras effekt, men det går åt helvete. Jag lyssnar på The National Anthem nio gånger på rad men får inte nog, vill bara låsa in mig och lyssna igen. De som sätter prislappen på Roskildebiljetterna borde dö hårt och långsamt.
Halsen svider samtidigt som lungorna skriker efter nedsmutsning. Min hjärna säger ner samtidigt som mina fingrar säger ja. Tacka det helvetiska vädret för att jag rökt klart för inatt.
Och den värsta drogen av dem alla är tio mil bort, bland berg och fagra skogar. Ligger och slumrar i ett rum med snedtak, drar åt sig täcket, snarkar och bara är.
Cigaretterna må vara mitt amfetamin, låter mig fokusera på det som viktigt är.
Men du må fan vara mitt LSD: låter mig höra de vackraste lukterna och känna de finaste tonerna. Skymta i ögonvrån, förstå varför jag är så kär.
Du är min största drog.
Och jag älskar att knarka.

Drygt 2700kronor fattigare. Ett Xbox 360 rikare. Miljarder ögonblick och tusentals unika möjligheter står i dörren. Förstår ångrade jag mig, hårt och intensivt. Men nu inser jag det:

Fan vad värt.

Visst så är det redan en fyra eller fem dagar sedan jag släpade hem den vita maskinen som aldrig tycks hålla käften, men tiden går så hemskt fort när man har det roligt.

The Orange Box och Dead Rising. Två underbara spel på två olika sätt. Båda med massor av zombies och vapen!

Fan vad värt.

Och nu är det bara en vecka kvar till kommande One Piece-kapitel. Ska bli spännande.

Och snart kommer du Carolina hem. Fyfan vad härligt. Slipper man känna sig så helvetes jävla ensam i den här gråa och döda staden. Älskar. Henne.

Sorry Daniel/Dennis/Nisse, ni botar inte min ensamhet.

Tittade nyss på Blood Diamond. Sjukt bra film, men det var inte det jag tänkte ta upp.
För vad den verkligen speglar, vid sidan om att det inte är bra att handla diamanter från krigszoner, är hur vriden världen är, hur egoistiska vi människor är. Och som Leo säger i filmen: hur ska Gud kunna förlåta oss för de synder vi skapar? Egentligen; varför ska han det? Ska man dra samma slutsatser som världen gör, dag för dag i en enad skala ramlar vi alla över samma kant. Vi är resultatet av de misstag miljoner och miljarder människor innan oss skapat.


Vi är, och det säger jag på ett så oreligiöst sätt bara jag kan, satans barn. Ingen kommer någonsin förlåta oss förrän vi sonar våra föregångares misstag.
Så ursäkta mig om jag är cynisk. Visa mig varför man, jag, du, vi, ska se det positiva där det inte finns. Säg mig: vi letar och letar men är inte det enda som alltid går att lita på, det enda som aldrig någonsin försvinner, det vi så hårt försöker få bort som får oss att krypa, att gråta och skrika, att kämpa oss igenom högar och högar av gråtoner och skuggor.



Det enda som går att lita på. Det enda som aldrig sviker. Det som finns där. För dig. För mig. För oss alla.
Smärta.
Jag är inte negativ, jag är kritisk.

Ursäkta om jag cynisk. Ursäkta dig för att du inte är det. Jag ser hellre det hemska före det glada, än att sätta det glada före det hemska och vara en liten gnällig hora utan perspektiv. Utan objektivitet och känsla. Jag lär mig av mina misstag. Gör du? Sonar du för våra misstag eller anser du att du inte begått några synder? Är du, som alla andra, den som spottar på våra grunder, du Satans beskyddare?
Så säg mig: Vad är skillnaden mellan mig och dig?