Lördag kväll. Lite bullshit time. Daniel och Dennis har dragit hem och ensam är aldrig roligast. Missbrukar kaffe även fast jag borde sedan länge sova. Tredje koppen och det rullar på. Kommer på mig själv stirra in i väggen och tänka på verkligen ingenting. Att jag var med i gårdagens LT sätter en jävla press. Måste verkligen komma igång med filmen. Försöker. Men orkar inte engagera mig så mycket som jag borde. Häller upp en till kopp kaffe. Har ont i magen men vet inte ifall det är kaffets fel. Tror inte det. Det är nu jag ångrar mig. Borde inte ens ha skrivit skitmanuset.
Klarade Halo3 idag. Häftigt spel, visst. Men ett episkt mästerverk? Skärp er för helvete. Berättarmässigt, karaktärsmässigt och på alla dramaturgiska sätt och vis suger spelet. Seriöst.
Typ världens grymmaste actionspel? Javisst, nästan. Något mer? Nej. Och varför försöka gör det till något det inte är?
Och ungefär samtidigt som eftertexterna rullat ner sinas ett av de smärre beroenden. De större ligger kvar och dunkar. Försöker hålla dem borta, vattna dem, sina ner deras effekt, men det går åt helvete. Jag lyssnar på The National Anthem nio gånger på rad men får inte nog, vill bara låsa in mig och lyssna igen. De som sätter prislappen på Roskildebiljetterna borde dö hårt och långsamt.
Halsen svider samtidigt som lungorna skriker efter nedsmutsning. Min hjärna säger ner samtidigt som mina fingrar säger ja. Tacka det helvetiska vädret för att jag rökt klart för inatt.
Och den värsta drogen av dem alla är tio mil bort, bland berg och fagra skogar. Ligger och slumrar i ett rum med snedtak, drar åt sig täcket, snarkar och bara är.
Cigaretterna må vara mitt amfetamin, låter mig fokusera på det som viktigt är.
Men du må fan vara mitt LSD: låter mig höra de vackraste lukterna och känna de finaste tonerna. Skymta i ögonvrån, förstå varför jag är så kär.
Du är min största drog.
Och jag älskar att knarka.