Tittade nyss på Blood Diamond. Sjukt bra film, men det var inte det jag tänkte ta upp.
För vad den verkligen speglar, vid sidan om att det inte är bra att handla diamanter från krigszoner, är hur vriden världen är, hur egoistiska vi människor är. Och som Leo säger i filmen: hur ska Gud kunna förlåta oss för de synder vi skapar? Egentligen; varför ska han det? Ska man dra samma slutsatser som världen gör, dag för dag i en enad skala ramlar vi alla över samma kant. Vi är resultatet av de misstag miljoner och miljarder människor innan oss skapat.


Vi är, och det säger jag på ett så oreligiöst sätt bara jag kan, satans barn. Ingen kommer någonsin förlåta oss förrän vi sonar våra föregångares misstag.
Så ursäkta mig om jag är cynisk. Visa mig varför man, jag, du, vi, ska se det positiva där det inte finns. Säg mig: vi letar och letar men är inte det enda som alltid går att lita på, det enda som aldrig någonsin försvinner, det vi så hårt försöker få bort som får oss att krypa, att gråta och skrika, att kämpa oss igenom högar och högar av gråtoner och skuggor.



Det enda som går att lita på. Det enda som aldrig sviker. Det som finns där. För dig. För mig. För oss alla.
Smärta.
Jag är inte negativ, jag är kritisk.

Ursäkta om jag cynisk. Ursäkta dig för att du inte är det. Jag ser hellre det hemska före det glada, än att sätta det glada före det hemska och vara en liten gnällig hora utan perspektiv. Utan objektivitet och känsla. Jag lär mig av mina misstag. Gör du? Sonar du för våra misstag eller anser du att du inte begått några synder? Är du, som alla andra, den som spottar på våra grunder, du Satans beskyddare?
Så säg mig: Vad är skillnaden mellan mig och dig?