Även Gud blöder Rött/Blöder inte Sött

På gränsen står man när ögonblicken blivit evigheter, och just därför är den så vacker. Tar andan ur lungorna, strimlar förnimmelserna så hårt att inte ens mikroskop kan se dem. Många påstår att det är just vad kärlek är. Det är inte vad jag påstår.
Bortom tiden står han
den evige, den som leker med tankar,
den som öppnar upp sin famn.
Den som står stilla.
Kärleksfull.
Men ändå inte.
Gudomlig, men ändå inte.
Stanna mig, när jag på gränsen står
ta mina tankar för vad de är, inte för vad jag sår
snälla, låt mig rädda dig, läka dina sår.
För då, där är stunden, som du kanske förstår
mina tankar stora som små.
Det kan jag knappast påstå, men hoppas ändå.
Men han låter mig knappast, sliter bort mig från oss två,
hävdar att vi alla har en lång väg att gå.
Snälla, bara vi två.
Låt oss stå.
Men detta är han.
Kärleksfull.
Men ändå inte.
Så han låter oss inte.
Gud ignorerar oss, dricker på sitt mint-te.
Känner inte som vi, tappar aldrig kärlek, har aldrig blött.
För Gud blöder inte rött.

Varför inte liksom, denna dag är väl lika fin som någon.
Oj, ser man på, var det redan en månad sedan sist? Tiden går verkligen fort när man har roligt... eller tråkigt. Mest tråkigt. Oändlig tristress och olidlig valångest. Det står för stilla och det är fan inte roligt. Saknar ett fast mål, saknar ett rationellt mönster, fan vad jag hatar det. Saknar försvunna vänner och svunna tider.
Jag vill vara fem igen.
Då tidens onda fanskap inte knaprade på valmöjligheterna som låg framför ens fötter, som kanske kunde bli framtiden men som aldrig slog in. Möjligheterna att ta vara på hälften av drömmarna har löpt förbi och i dagsläget räcker knappt orken för att gå utanför dörrkarmen, så hur ska då orken hålla till en livsdröm?
Gömmer mig istället bakom andras verk. Orkar inte skapa, så varför försöka? Andra gör allt bättre oavsett. Beggars can't be choosers, eller hur?

Ps. Fan ta dig Dennis som flyttade. Tiden försvinner medan tillvaron står still utan dig.

Inte för att man ska bedömma själv. Jag brukar trots allt inte vara nöjd. Men nu börjar jag bli det. Det här kan bli något långt och stort. Perhaps. Man måste självklart se igenom allt några gånger efter dess slut, och den kan nog komma att bli jävligt lång. 8 sidor nu och Jorden har inte ännu inte blivit till. Jag är förvånad.

Även Gud blöder rött. Del 2.

En dag vistades den yngsta med sina vänner i det som senare skulle kallas en skog. De gick längs trädtopparna, tittade in i grässtrånas innandöme och jagade varandra över kullar och igenom stenar. Platsen de skapat hade ännu inte spelats igång och livet stod fortfarande still. Så efter många århundraden av ensamt slitande bestämde sig de fyra som fanns i denna skog att lämna platsen.
”Jag vet vart.” Sa den yngsta av dem med spänning i rösten.
”Vart?” Frågade den andra.
Den tredje var inte intresserad utan satt bakåtlutad mot ett träd. Han hade inget emot att de blivit strandsatta av Gud, detta var trotsallt deras uppgift. Han ansåg inte alls att de var övergivna. De skulle bli riktligt belönade när de kom tillbaka. Förtjänsten var deras och alla de andra skulle förstå det. De skulle inte längre vara den lägsta sfären.
Den fjärde ansåg att det var fel att kränka Hans bestämmelser, att han skulle straffa dem ifall de gjorde något utanför hans synfält. För det var ju trots allt det denna plats var, en avlägsen plats dit han själv inte kunde nå, det var därför han skickade dit dem, varför skulle de annars vara här? Så han litade alltså på dem, och varför förstöra det?
Men de andra två lyssnade inte. De trodde inte heller att han kunde nå dit, det var ju tok för långt bort för att han skulle kunna höra deras viskanden eller se deras bus. Varför skulle han annars tillåta det?
De hade fel. Gud kunde se dem, han kunde höra hur de vanhedrade hans namn och han visste redan från början att de skulle göra det. För han är den allsmäktige, för honom är tid inte en linje utan ett okontrollerbart mönster som följer hans varje tankegång. Han visste alltid att de skulle förråda honom och han grät lika mycket varje gång han tänkte på det. För det var ett måste, han visste redan från början, före tidens begynnelse, och för honom fanns inte ens någon begynnelse, att han en dag skulle ta slut och han visste vilka som skulle hjälpa honom att ta sitt eget liv.
För Gud skulle dö.
Och Lucifer skulle hjälpa honom.

Arbetslös, snälla skjutstarta mig, ge tillbaka glöden.
Och gärna en flaska rent.
Men vi får väl se det från den positiva sidan.
Vi startar om.
Med något nytt den här gången.

Även Gud Blöder Rött. Del 1.

Han vaknade.
Långsamt reste han sig upp, satt ner fötterna på det mjuka och vita, drog fingrarna igenom sitt gyllenbruna, lite lockiga hår och bara njöt. Idag var den tredje av tjugotre dagar, och inte den första av sex dagar som många långt senare fick uppfattningen om.
DYO gillar inte hur personer kan tolka hans intentioner och önskningar fel, och framförallt inte hur de kan tro att något kan skapas, om än på minsta sätt.
Vi är arbetare, inte uppfinnare.
Vi sliter för ett syfte långt bortom en konsekvent realitet, vi sliter för syftet och kommer alltid följa dess rutiner. Trådarna har inte bara två ändar, för ljus är inte motpolen till mörker.

Ditt namn, o Gudh, jagh lofwa wil
Och utan ända prisa

Han drog på sig sina kläder, tittade in i spegeln och la huvudet på snedd. Idag skulle bli en bra dag, för det sista mönstret skulle sys och öppningarna skulle stängas igen för evigt. Resultaten fick inte märka dem, inte ens när de skulle gå vidare. Så om någon dag var viktigare än den som följde den föregångna så var det denna. Hans status som den fjärde av de sju stod på spel och han ville inte förlora den respekt han förtjänade. För han hade kämpat mer än de flesta, till och med mer än både Rafael och Gabriel. Men DYO ansåg inte att han var mogen nog för rollen som en av de tre. Han visste egentligen själv varför men ifrågasatte mer ändå. Trodde inte att det skulle ge resultat, inte att någon skulle följa honom. Men han hade fel.
Så han gick ut, tog sina vänner i händerna och gick sakta fram. De var på det sista stadiet av denna nivå nu. Ljuset följde dem och de flög över himlen, rev bort mörkret och vävde med tunna trådar av kärlek ett mönster vi senare skulle kalla verkligheten.
År senare landade de.
Tidigare hade de varit miljoner av dem, nu återstod endast några tusen. De hade fått offra sig för den större sanningen, gett upp sina livskrafter för att säkra livet på varelser som långt senare skulle träda in i världen. Varelser de alla förstod skulle bli deras död.
Resultaten kallades de av de högre, De Förvridna kallades de med hat i rösten av de lägre. Men en sak hade de alla gemensamt. Varje gång Resultaten kom på tal darrade de, skräckslagna som om något skurit hål i deras innersta själar. De ville inte tala om dem, de ville inte höra något om dem men de kunde inte säga emot, det fanns ingen anledning för det. Hade DYO bestämt sig fanns det ingen motsats och hans röst var alltid den enda. Vissa skulle kanske säga att en faktor utan en motpol motbevisas av naturens lagar. Men vad de då glömmer är att DYO är naturens lagar. Naturens lagar böjer sig för honom, hon skriker av smärta när han viskar i hennes öron, blöder när han glädjefullt ignorerar vad hon vill. Han är allsmäktig, oenig, oövervinnlig, evig, tidlös. Han är Den Yttersta Orsaken. Anledningen till Allt.
Han är Gud.
PRISA GUD!

Fan vad du tjatar Carolina. Men men, sure, visst, här har du ett utdrag. Ni andra, piss off.

Kliver upp, stirrar på en ensam säng, glömmer bort frukosten och jobbar smärtsamt på. Röker fyra cigg på rad, inget gör honom glad. Startar gräsklipparen, tar paus, fikar, spottar på tidsvisaren så att den ska gå fortare. Den springer. Men inte på långa vägar fort nog.
Han kände att två veckor är längre tid än vad som egentligen skulle kunna förväntas av en normal människa. Vart går folks smärtgräns egentligen? Han ställde sig upp och tände ännu en cigarett. Klockan var knappt tio och halva gräsmattan var kvar. Varje dag fram till dess, samma sak, samma ensamhet och på gränsen till tårar. Kunde man sakna så här mycket? Han hade aldrig gjort det.

Saknar dig.
Dig och mig.
Dig, och inte bara för att du är en tjej.
Du är, frågan besvaras, du gör, vi slutar leta, du ler.
Du är kärlek.
Jag älskar dig.

Fan vad jag saknar dig.

Nu är Carolina påväg till Stockholm. Själv är man hemma all alone.
Så det kommer garanterat bli många bortregnande författar-wannabe-kvällar nu i veckan.

"Smärta.
Det finns inom oss, existerar tillsammans med oss.
Som herpes.
Har man upplevt det så kommer det aldrig försvinna.
Som kol.
Det kan minska eller tyna bort, men aldrig försvinna.
Vi kan försvinna.
Hon ska försvinna."

Pojkvänsmaterial blir den kortaste novellen jag någonsin skrivit.
En A4.
Aja.

Jag vet faktiskt inte hur fan jag ska göra med Ökenkafé. Delar av mig vill starta med filmen här och nu, slita, samla ihop allt och alla som behövs för att sätta igång en seriös filminspelning.
Men jag vet att det skulle döda mig från insidan utåt.
Det är ett jävla slit.
Ett omöjligt one mans job.

Det är just därför jag på vissa plan vill skjuta upp allt det flera månader in i framtiden. Film handlar om sammarbeten och jag klarar inte av att sammarbeta med mig själv.
Jävla beslutsångest.

Just därför skriver jag hellre.
Det behöver man inga medhjälpare till.
Tänkte att det ska bli en novellsamling.
Hatbrott ska den heta.


"Hon kallade mig äckel när hon gick iväg. Är det verkligen helt fel att jag vill springa efter henne, slita tag i hennes perfekta hästsvans och slänga ner henne på golvet, kyssa henne överallt och hata henne tills hon älskar mig? Jag tycker inte det.
För hon gillar ju mig.
Det vet jag. "

Visar prov på att jag kan. Gör det jag ska, lyckas med det jag borde. Och fortfarande känns det lika jävla jobbigt. Studenten lika långt bort, lika nära inpå-
Antar att jag bara är slö.
Skriver lite annat istället.
Här är ett utdrag:

"I fönstret stod rosen hon fått från honom. Den symboliserade deras kärlek och hon hade älskat den. Han hade alltid bytt ut den mot en ny och fräsch blomma när han hälsade på. Han hävdade att på så vis levde blomman för evigt. Det var samma blomma, bara man önskade det.
Nu hade den vissnat. "

Behöver nya sitauationer. Nya bekanta, nya ställen, nya tillfällen, nya fester, nya saker att göra och nya mål att uppnå.
För just nu står det så jävla stilla.
Visst, ska bli sambo om X antal veckor, det är ett stort steg, nästintill enormt. Men sen då?
Då står det still. Ooo, helvete vad stilla det står.
Har få lektioner, som jag skiter i att gå på hälften av gångerna. Oengagerad och rastlös. För slö.
Har inte engagemang nog att starta igång ... så ska försöka skapa mytologin kring det, skapa en värld, skapa Projekt ... på riktigt. Måste bara hitta någon som kan hjälpa mig med det också.

Har ett gäng spel som är på g i alla fall. Pokémon, Final Fantasy 3 och Steambot Chronicles kommer ta upp min lediga, tråkiga tid, vilket egentligen är hälften av hela mina dagar (när typ alla andra går i skola). Hoppas de är roliga.

Måste säga att det i sina stunder är ett levande helvete att filma. Satan vad jobbigt, stressigt, instängt, påträngande, krävande och hemskt det kan vara.
Men sen märker man hur text blir ord, tankar till verklighet och det man förut endast drömt om tar sin levande form. Och helvete vilken magisk känsla det är. Man ryser, blir nästan tårögd och vill bara fortsätta. Jag är säker på att jag kommer fortsätta att hålla på med film, i all evighet.

Vi hann i alla fall filma klart större delen av kortfilmen, har bara några små klipp som ska bli klara. Blev två fulla entimmarsband och filmen planeras bli fyra minuter.
Det ni.

Har börjat med filmen nu. Det är skönt.
Köpt lite saker, jävla massa saker. Och har ändå bara gjort upp med en tiondel av alla budgetpengarna. Fett bra.
Har Sorifes nu. Håkan. Skön kille. Blir fett bra det här.
Fredrik som Gomorra också. Fett bra. Skön kille där också. Yeah.

Och imorn sätter vi igång och ska börja försöka filma.
Orkar inte uppdatera ordentligt nu så gör det en annan gång.

Så drar det ihop sig.
Börjar bli bråttom nu.
Fan. Jag orkar inte mer.
Så känns det. Om och om igen. Dagar ut, dagar in.
Har chans från nästa vecka och ett tag framöver. Hoppas det löser sig med resten.
Håller på att skriva en kortare variant. Som jag, vi, kan göra på lovet.
Då finns det tid.
Den kommer vara fett ångest.
Mer ångest än tidigare.
Men kortare.
Konstigare.
Vackrare.
Konst.
Det är vad den kommer vara.
En förhistoria.
Jag ska kalla den…
...0.5.

Tveksam frånvaro

Jag är ett skitigt mönster, ett oönskat nedfall.
Jag är den bortlovade sonens gestaltning, en överfylld bok.
Jag är borta men här.
Jag är det plaskade vattnet i en förstörd stad.
Jag sträcker, försöker, skriker, skvalpar, ropar, plaskar, men kommer inte fram.
Jag är ler.
Jag leker med tanken: en oändlig cirkel på väg varken uppåt eller nedåt.
Jag är fast.
Jag saknar attityd, fokus och distans.
Jag existerar inte.
Jag låter bokstäverna föra min han. Låter inte världen falla i brand.
Den ena blir den andra, den andra stannar kvar och hindrar cirkeln från att fullända sitt kretslopp.
Ta vara på sin kropp.
STOPP.

Jag är ett oskrivet blad. Inte längre.
Jag är borta. Jag är inte här.

Är fortfarande lite skakis efter Bioshock. Läskigt spel det där. Intensivt, oroväckande och tungt. Bioshock är spelet man hatar att älska. Älskar att skaka till, att rysa till, att inte kunna sova pågrund av. Bioshock är min kärleksfulla mardröm. Och den håller på så jävla länge. Nästan lite för länge nu. Vill bara komma ut ur helvetet, samtidigt som jag inte kan lämna den på ett ofärdigt sätt, ett fegt sätt. Jag måste ta en ubåt eller i alla fall en hiss. Kanske simma. Kanske dö på botten och flyga upp. Men upp ska jag. Snart.

Ikväll är det Lost. Imorgon blir det Lost. Vi är efter, vi svenskar. Och synd är ju det. Men snart sker det. Och efter det blir det min och Daniels icke-officiella Nip/Tuck/Lost-blogg som sker.
Som är teh shit. Dit kommer det länkas. Vänta bara.

Jag har beslutat mig på riktigt nu. Denna vecka har lett till sina resultat och förutom att jag försökt strunta i allt skit, försökt se positivt och mått på sina höjder riktigt bra så har jag kommit fram till det slutgiltiga beslutet.
Jag ska sluta röka.
Självklart kommer någon enstaka segercigarett smyga in någon gång ibland. Bara för att det är mysigt. Kommer inte heller sluta nu på direkten. Idag var sista stordagen. Sedan blir det en per dag, oavsett vad som sker, tills paketet är slut.
Sedan är det slut.
Jag har beslutat mig och jag gillar det. Jag känner att jag inte behöver dem längre. Med en positiv åskådning, kaffe, goda vänner, Lost, Nip/Tuck, One Piece och kära lilla Carolina behövs inga ciggisar. Och hellre nu än senare.
Hejdå. Kära rökpauser och friska andetag som inte är det minsta friska eller hälsosamma.
Hejdå döden.

Då jag i dagsläget inte har ork att skapa en ordentlig blogg åt ... inriktar jag in denna ännu mer åt det hållet, då det börjar gå framåt nu.
Har fått tag i ungefär halva rollistan och håller på hela tiden med att finna resten. Har bland annat beslutat att jag själv ska spela Leonard, den religiösa fanatikern med mindre ADHDbesvär. Det ska bli intressant.
Pappa pratade även om att han skulle höra med hans tidigare arbetsgivare ifall de hade några lägenheter som stod tomma, vilket förhoppningsvis går att använda som inspelningslokaler.
I sådana fall: Sweet!


Det du hör är inte vad du ser.

Det du ser är inte vad du känner.

Det du känner är inte vad du tänker.

Det du tänker är en sanning.

Och sanningen är lögn men lögnen är en ännu större lögn.

Lördag kväll. Lite bullshit time. Daniel och Dennis har dragit hem och ensam är aldrig roligast. Missbrukar kaffe även fast jag borde sedan länge sova. Tredje koppen och det rullar på. Kommer på mig själv stirra in i väggen och tänka på verkligen ingenting. Att jag var med i gårdagens LT sätter en jävla press. Måste verkligen komma igång med filmen. Försöker. Men orkar inte engagera mig så mycket som jag borde. Häller upp en till kopp kaffe. Har ont i magen men vet inte ifall det är kaffets fel. Tror inte det. Det är nu jag ångrar mig. Borde inte ens ha skrivit skitmanuset.
Klarade Halo3 idag. Häftigt spel, visst. Men ett episkt mästerverk? Skärp er för helvete. Berättarmässigt, karaktärsmässigt och på alla dramaturgiska sätt och vis suger spelet. Seriöst.
Typ världens grymmaste actionspel? Javisst, nästan. Något mer? Nej. Och varför försöka gör det till något det inte är?
Och ungefär samtidigt som eftertexterna rullat ner sinas ett av de smärre beroenden. De större ligger kvar och dunkar. Försöker hålla dem borta, vattna dem, sina ner deras effekt, men det går åt helvete. Jag lyssnar på The National Anthem nio gånger på rad men får inte nog, vill bara låsa in mig och lyssna igen. De som sätter prislappen på Roskildebiljetterna borde dö hårt och långsamt.
Halsen svider samtidigt som lungorna skriker efter nedsmutsning. Min hjärna säger ner samtidigt som mina fingrar säger ja. Tacka det helvetiska vädret för att jag rökt klart för inatt.
Och den värsta drogen av dem alla är tio mil bort, bland berg och fagra skogar. Ligger och slumrar i ett rum med snedtak, drar åt sig täcket, snarkar och bara är.
Cigaretterna må vara mitt amfetamin, låter mig fokusera på det som viktigt är.
Men du må fan vara mitt LSD: låter mig höra de vackraste lukterna och känna de finaste tonerna. Skymta i ögonvrån, förstå varför jag är så kär.
Du är min största drog.
Och jag älskar att knarka.

Drygt 2700kronor fattigare. Ett Xbox 360 rikare. Miljarder ögonblick och tusentals unika möjligheter står i dörren. Förstår ångrade jag mig, hårt och intensivt. Men nu inser jag det:

Fan vad värt.

Visst så är det redan en fyra eller fem dagar sedan jag släpade hem den vita maskinen som aldrig tycks hålla käften, men tiden går så hemskt fort när man har det roligt.

The Orange Box och Dead Rising. Två underbara spel på två olika sätt. Båda med massor av zombies och vapen!

Fan vad värt.

Och nu är det bara en vecka kvar till kommande One Piece-kapitel. Ska bli spännande.

Och snart kommer du Carolina hem. Fyfan vad härligt. Slipper man känna sig så helvetes jävla ensam i den här gråa och döda staden. Älskar. Henne.

Sorry Daniel/Dennis/Nisse, ni botar inte min ensamhet.

Tittade nyss på Blood Diamond. Sjukt bra film, men det var inte det jag tänkte ta upp.
För vad den verkligen speglar, vid sidan om att det inte är bra att handla diamanter från krigszoner, är hur vriden världen är, hur egoistiska vi människor är. Och som Leo säger i filmen: hur ska Gud kunna förlåta oss för de synder vi skapar? Egentligen; varför ska han det? Ska man dra samma slutsatser som världen gör, dag för dag i en enad skala ramlar vi alla över samma kant. Vi är resultatet av de misstag miljoner och miljarder människor innan oss skapat.


Vi är, och det säger jag på ett så oreligiöst sätt bara jag kan, satans barn. Ingen kommer någonsin förlåta oss förrän vi sonar våra föregångares misstag.
Så ursäkta mig om jag är cynisk. Visa mig varför man, jag, du, vi, ska se det positiva där det inte finns. Säg mig: vi letar och letar men är inte det enda som alltid går att lita på, det enda som aldrig någonsin försvinner, det vi så hårt försöker få bort som får oss att krypa, att gråta och skrika, att kämpa oss igenom högar och högar av gråtoner och skuggor.



Det enda som går att lita på. Det enda som aldrig sviker. Det som finns där. För dig. För mig. För oss alla.
Smärta.
Jag är inte negativ, jag är kritisk.

Ursäkta om jag cynisk. Ursäkta dig för att du inte är det. Jag ser hellre det hemska före det glada, än att sätta det glada före det hemska och vara en liten gnällig hora utan perspektiv. Utan objektivitet och känsla. Jag lär mig av mina misstag. Gör du? Sonar du för våra misstag eller anser du att du inte begått några synder? Är du, som alla andra, den som spottar på våra grunder, du Satans beskyddare?
Så säg mig: Vad är skillnaden mellan mig och dig?